|
Spider-Man 3 är svår att klassificera, det känns som om Raimibröderna vill för
mycket med den på en gång. Först och främst vill de göra en spektakulär
action- och effektrulle och det lyckas de som vanligt bra med.
Effekterna är av högsta kvalitet, men å andra sidan hade jag inte
väntat mig annat. Dock kändes det i vissa lägen som om de hade för
bråttom, man hinner liksom inte riktigt med när det går som fortast i
actionscenerna.
Det blir dock problem när Peter Parker och hans förhållanden till MJ, Harry och Aunt May dras fram i ljuset.
Jag
är medveten om att just den mänskliga aspekten är en av de störste
lockelserna med Spider-Man och till vis del med Marvels serier i
allmänhet, speciellt jämfört med DCs övermänniskor. Det fungerar
(oftast) i tryck, men på skärmen känns det bara splittrat och
ofokuserad att klippa fram och tillbaka mellan kvartersförstörande
superhjälteslagsmål och Peter Parkers och MJs on-off kärlekshistoria.
Det
blir inte bättre när manusförfattarna försöker att lätta stämningen med
humor, det känns som om de missar mer än de träffar. Ett exempel är
Parkers förvandling till en typ av Hipster-Emo hybrid - jag kan inte
övertyga mig om att det är menats att ta på allvar. Tobey Maguire är
stereotypen av en geek och ingen eyeliner, mörk lugg eller angry-face
kan ändra på det.
Thomas Haden Church är nästan perfekt som
Sandman/Flint Marko men också han fick en tragisk backstory. Jag
förstår att många av dessa ändringar har gjorts för att bredda
filmernas målgrupp och för att undvika allt för endimensionella
karaktärer, men det blir lätt för mycket när hela persongalleriet har
förlorat allt de hade att leva för.
Topher Graces Eddie
Brock/Venom känns då rätt i sin enklare motivation, det enda som jag
tyckte var tråkigt med Venom var att man fick se så lite av honom...
han är en av mina favoritkaraktärer från serien. Och intressant nog mer
komplex i serien än han är i filmen.
Bravo till Bruce Campbell
som hade en kameo som fransk Maître d' med inspiration från båda John
Cleese och Peter Sellers, jag skäms fortfarande över att jag helt
missade att det var han (tack Petter). Stan Lee var också med på ett
hörn, han kanske kan få dialog så det räcker till en hel mening nästa
gång.
- Läge att hitta ett bättre tyg till dräkten. Alla andra
karaktärer ser ut som om de går klädda i Kevlar och Pansarplåt jämfört
med hur Spider-Man dräkten ser ut i slutet av filmerna.
- Tydligen vet alla 8 miljoner invånare i NYC vem Peter Parker är, och de som inte älskar honom - hatar honom.
Två
saker som till synes inte har någonting med varandra att göra, men som
är sammanflätade i försöket att göra Spider-Man/Peter Parker mer
mänsklig. Alla fienderna i Spider-Man filmerna har på något sätt
kontakt med båda sidor av Peter Parker, antingen hatar de Parker av
något skäl och upptäcker att han är Spider-Man pga. trasig dräkt eller
vice versa.
Jag förstår motivationen för det; det gör det lättare
att knyta ihop alla trådarna i berättelsen, och jag antar att det ökar
målgruppen utöver läsarna av de tecknade serierna. Själv tycker jag att
det känns restriktivt och till viss det orealistisk för en genre där
ett av nyckelorden är övermänskligt.
Jag vänter fortfarande på
att Curt Connors ska dyka upp som Lizard i en av filmerna, han är trots
allt en av Spider-Mans äldste fiender.
Spider-Man 3 får 7 av 10
Köp Spider-Man 3 hos Amazon England |
